www.ivanaeklund.se/blogg

2018 > 01

Alla goda ting är tre
Det finns tre självrättande språkappar för sfi-undervisning i min verktygslåda: Alfavux, Läskod och Hej svenska (Hej svenska 1 och Hej svenska 2 finns för närvanade tillgängliga som appar). Jag gillar dem väldigt mycket och mina elever tycker också om att jobba med dem. 

Alfavux, Läskod och Hej svenska har det gemensamt att alla har mer eller mindre fokus på den tidiga läs- och skrivinlärningen och är interaktiva, multimodala och självrättande. Medan Alfavux och Läskod är uppgyggda kring ett antal nivåer att jobba sig igenom, utgår Hej svenska från ett tiotal vardagsrelaterade teman.

En kortfattad beskrivning:

  • Läskod jobbar mycket med uttal, koppling ljud/bokstav, stavelser och stavning och passar utmärkt för alla elever som har svårigheter med uttal och/eller stavning, helt ovasett studieväg och kurs. Ordinlärning ingår. Det finns 18 nivåer i appen och tillsammans täcker dem hela det svenska ljud- och stavningssystemet. Progression finns både mellan nivåer och inom varje nivå.
  • Alfavux är en app för grundläggande ordinlärning och automatisering av avkodning. Det finns 7 inbyggda nivåer som tillsammans täcker det svenska ljudsystemet. Nivå 8 är tomt och avsett att fylla med eget innehåll.
  • Hej svenska tränar ordförråd, fraser och basgrammatik. Eleverna läser, skriver, lyssnar och övar språket och olika färdigheter med hjälp av varierande uppgifter. Progression finns inom varje temaområde.


Självrättande appar och formativ återkoppling
Hur vet man som lärare att eleverna lär sig och hur vet eleven själv att hen lär sig? Hur blir det med formativ återkoppling när eleverna tränar språket med hjälp av självrättande appar för språkträning? Räcker det med att verktyget ger en korrektiv återkoppling så snart eleven har tryckt på ok-knappen? Vid rätt svar kan eleven snabbt klicka sig vidare med hjälp av en grön pil och hasta vidare i appen för att slutligen klara av ännu en nivå och få stjärnor och vinnarpokaler. Det är jättebra och jätteenkelt och jättesmidigt. Absolut. Men jag ser samtidigt en fara i det. Det finns nämligen en risk att eleverna hamnar för djupt i ett spelbeteende (s.k. spelifiering) och slutar att tänka på vad det är de egentligen håller på med och varför - nämligen att de ska utveckla sitt språk. 

Nej, snabbast är inte bäst. Ett sådant lärande blir alldeles för mekaniskt och inte särskilt effektivt eftersom det inte ger några garantier för att lärande sker på djupet och att eleven efteråt kan tillämpa kunskaperna. Samtidigt är effekten som spelifiering skapar något bra och positivt eftersom elevens hjärna då producerar dopamin och dopamin främjar lärande och gör att man minns bättre.

Vad jag vill komma fram till är att man som lärare bör ge eleven regelbundet muntlig återkoppling under tiden eleven övar språket med hjälp av självrättande språkträningsappar. Det förbättrar och effektiviserar lärandet avsevärt. Jag ska förklara hur jag tänker och ge konkreta tips.

Rättning är inte återkoppling som leder lärande framåt
Som lärare behöver vi kontinuerligt gå in och bedöma elevens lärande formativt. Den appen som skulle fixa att ge formativ återkoppling och dessutom muntligt finns inte. Visste du förresten att det engelska ordet assessment (bedömning) härstammar från latinets assidere, vilket betyder "sitta bredvid" (James Nottingham)? Det är intressant, för att sitta bredvid eleven en stund varje gång eleven jobbar med någon självrättande resurs är just vad vi bör göra. Bokstavligen eller i överförd bemärkelse, det spelar inte så stor roll. Bara vi som lärare är DÄR och har koll på hur det går för eleven. Varför? För att hjälpa eleven att förstå vad det aktuella lärandemålet är, ge muntlig stöttning och få eleven att fokusera mer på själva LÄRANDEPROCESSEN och mindre på spelande.

En självrättande app bedömer om eleven löser en uppgift rätt eller fel. Verktyget ger alltså en korrektiv återkoppling. En poängställning i slutet avslöjar inte mycket om hur eleven har tänkt och varför elevens resultat ser ut som det gör. För att förstå hur det har gått för eleven med någon uppgift, behöver vi kommunicera med eleven och se vad och hur hen gör under tiden hen övar med verktyget. Vad går bra och vad har eleven svårigheter med? Först då kan vi ge eleven adekvat återkoppling och stöttning.

Själreglerat lärande med självrättande appar
Enligt forskarna J Hattie och H Timperley finns det också en typ av återkoppling som går ut på att eleven själv hela tiden påminner sig om vad målet är, kontrollerar var hen befinner sig i förhållande till målet och stämmer av om hen är på rätt väg. En sådan återkoppling kallas för självreglerande återkoppling och jag tycker att det är viktigt att eleverna använder sig av den också när de jobbar med självrättande appar. Eleven måste reflektera över vad hen gör i appen, hur hen gör det, varför och i vilket syfte.

Det är t.ex. en stor skillnad mellan att kunna "läsa" ett ord som man ser på skärmen farmför sig och nyss har hört uttalas och att anteckna ordet för hand på ett papper och klara av att självständigt avkoda det en stund senare. Det är vad jag menar: tänk utanför appen och ge eleven adekvat studieteknik och strategier för självbedömning och utveckling av metakognition. Visa eleverna hur de kan växla mellan olika uttrycksformer och kombinera digitalt och analogt när de jobbar med appar vars syfte är att exempelvis öva avkodning, uttal och skrift av ord och fraser. Låt det bli en rutin för varje elev att anteckna nya ord och fraser från appen i sin skrivbok för vidare träning (uttal, stavning, läsning, förståelse, användning i meningar mm). 

Stöttning under lärandeprocessen är vad effektiv återkoppling handlar om: att ge eleven tips på VAD hen kan göra och HUR för att lyckas och lära sig mer. Därför tycker jag att vi inte ska lämna våra elever ensamma med självrättande appar och verktyg, hur pedagogiska och bra de än är.

Metakognition måste helt enkelt vara påslagen i elevens hjärna. Utan förmågan till metakognition kan eleven knappast besvara de tre formativa huvudfrågorna (D Wiliam):

  • Vad är det jag försöker lära mig?
  • Vilka framsteg har jag gjort hittills?
  • Vad ska jag göra härnäst?

Om eleven efter en avklarad uppgiftsserie/nivå får en översikt med ett antal poäng eller procent, borde eleven lära sig att stanna upp och ta sig en liten funderare över vad poäng- eller procentnivån innebär. Duger 4 poäng av 10 möjliga och räcker det med 57 % korrekta svar? Är det en kvalitativt godtagbar prestation? Vad indikerar ett dylikt resultat vad gäller elevens nästa steg? Fortsätta eller backa? Det är i det här skedet som de tre formativa frågorna har sin relevans.

Den närmaste utvecklingszonen
Att till exempel säga "öppna Hej svenska och jobba med vad ni själv tycker att ni behöver träna på" är dömt att misslyckas om eleverna inte har fått lära sig jobba strukturerat och medvetet och vet vad målet med övningarna är och hur uppgifterna/spelen fungerar. Vad som vanligtvis händer i en sådan situation är att eleven klickar på det som känns bekant och sedan gör övningarna i temat - men bara tills svårighetsgraden börjar bjuda på motstånd. Då stänger eleven ner och väljer ett annat tema (om vi nu fortsätter med Hej svenska som exempel). Börjar med första övningen i det nya temat, jobbar så länge det går lätt, stänger ner när det inte längre går och växlar spår till något som känns igen. Varför blir det så?

Förklaringen har med den närmaste utvecklingszonen respektive trygghetszonen att göra (Vygotskij). Klart eleven vill få belöning och bekräftelse med minsta möjliga ansträngning - hjärnan skriker ju efter ett nytt dopaminpåslag! Därför väljer eleven att arbeta med sådant hen redan kan för att slippa utsätta sig för risken att misslyckas. Men då sker ingen språkutveckling. För att språkutveckling ska kunna ske, måste eleven ta sig an svårare uppgifter och få stöd i att klara av dem. 

Det är jobbigt att behöva lämna sin trygghetszon. Men om eleven ska lära sig något nytt och utveckla sitt språk måste hen befinna sig i sin närmaste utvecklingszon. Och för att få eleven dit, måste vi visa vägen. Det är därför som jag tycker att användandet av den här typen av verktyg behöver styras upp något i undervisningen.

Ett klassrumsexempel
Eleverna behöver ramar, strukturer och rutiner av ett slag som ligger utanför självrättande appar. Det är därför som jag en gång i tiden skapade blanketter som du ser på bilden nedan. Jag gjorde dem som ett första steg på vägen mot att utveckla elevernas metakognition och förmågan till självbedömning. Syftet med blanketterna är att hjälpa eleverna hålla koll på hur långt de har kommit i Alfavux, Läskod respektive Hej svenska och ge mig som lärare ett litet underlag för återkopplande samtal.

Blanketten - mer än en avprickningslista
Även om blanketterna rent konkret är till för eleven att pricka av en avklarad nivå och på så sätt komma ihåg hur lång hen har kommit i appen, är syftet något djupare än så. 

Elever utan skolbakgrund (inte sällen även andra) behöver tillägna sig rutiner och studieteknik och lära sig att arbeta systematiskt mot ett mål. De behöver lära sig att förstå enkla översikter, föra och tolka enkla anteckningar och planera och följa sina egna studier. Det kan de göra med blanketterna. Eleverna lär sig också att t.ex. jämföra skärmbilder från Hej svenska med bilderna på blanketten och på så sätt öva sig i bildtolkning och öva sin förmåga att jämföra bilder och text i olika medier. Dessutom lär de sig också att se samband mellan bild som symbol och den konkreta aktivitet de utför i appen på surfplattan.

Dessutom är det ju det här med trygghets- respektive utvecklingszonen som jag redan har nämnt tidigare i inlägget.
 

Ladda ner blanketterna här:
Här kommer alla pdf-filerna för utskrift och nedladdning. Varsågod, håll till godo om materialet passar. Och lycka till med anvädandet.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer